
Flicka utan skyddsnät träffar manipulativ man. Hon är inte dum, är bara inte mer än sin erfarenhet (tycker att mannen luktar skog, fattar inte att han röker på).
Flickan tar på sig skulden för all saknad erfarenhet och bygger vidare på den negativa erfarenheten hon redan har av relationer. Hon tar skydd bakom falskt namn, medan han vilseleder henne (på frågan om sin ålder blir hans svar ”fyller ojämnt”). Flickan nöjer sig med svaren han ger, samtidigt som han vänder ut och in på henne och skramlar fram hennes rätta namn.
Det är hennes övergivenhet som mannen initialt förälskar sig i. Man söker hos andra det man saknar själv, skriver författaren. I detta fall ser mannen hoppfullt på att kunna skapa trygghet tillsammans med en annan övergiven människa. Men det är som att jaga sin egen skugga. (Övergivenheten lättar först när du finner dig själv, tröstar det barn som var du och blev lämnat.)
Tecknen på vart det bär av med deras relation kommer tidigt i berättelsen, men är svårtolkade innan man har facit i hand, i efterhand förstås symboliken i hemstickad tröja och läderjacka. Då är det försent. Läsaren gör samma desorienterade resa som flickan. Försöker fylla de vita fläckarna på kartan som är mannen. De hemskaste bilderna finns bara i läsarens huvud, men insinueras tydligt mellan raderna och går ej att veja för.
En tanke på “Jackie (2020) av Anne Swärd”