Min mors tystnad (2012) av Lizzie Doron

handlar om ett barns strävan att få veta vem hennes far är. Dramatisk ironi när omgivningen vet saker om honom som barnet inte vet och mammans ord: ”du vet så mycket som du behöver veta”. Det är i efterkrigstidens Israel. Överlevande och deras barn förhåller sig till konsekvenserna av shoah/ förintelsen.

Har undrat över den sociala miljön efter folkmord, när många människor på en och samma plats har erfarenhet av ett mördat barn, partner, syskon, föräldrar och släkt. I boken finns svar, men nya frågor väcks. Hur påverkar den välbevarade hemligheten barnets barn barnbarn och barnbarnsbarn ? När är familjetraumat läkt? Blir det någonsin läkt?

Har även undrat över den morbida humorn i den sociala miljön som beskrivs i boken, att t.ex överlevande kallades för Seife (tvål) av andra israeler. Kanske föreställde de sig att överlevande tillät sig fångas in som lamm av nazisterna. Kanske var tanken för ohygglig: Att det redan innan koncentrationslägret var försent att vara överlevaRe (en som lyckas överleva tack vare sina egna handlingar och val). Det skulle ju betyda att de som identifierar sig som överlevaRe i själva verket är lamm som har haft tur.

Boken berättar om vänskapen mellan fyra flickor och förhållandet till deras mammor, hoppar i tiden mellan då (50-60tal) och nutid (2000-talet). Huvudpersonen har i nuet gett upp letandet efter pappan, men något får henne att börja leta igen. Boken påminner om Min bästa väninna, bl a för att kvinnorna är i centrum, de är subjekten medan mannen (pappan) är objekt eller bifigurer (maken).