Vild iris (1992) av Louise Glück

Louise Glücks diktsamling Vild iris utspelar sig bland blommor, blad, barn och man, i kvinnan diktjagets trädgård, i Guds närvaro. Ibland talar Gud genom diktjaget, men diktens huvudsakliga jag är kvinnan, hon som äger trädgården.

När jag skriver ordet ”trädgård” tänker jag på Candide som återvänder från slagfält och elände till ett lika eländigt hem. Hans filosof bedyrar att de ändå lever i den bästa av världar. ”Det var väl talat, men nu måste vi odla vår trädgård”, avbryter Candide sin filosof.

Diktjaget i Vild iris odlar sin trädgård. Trädgårdsarbete är människors sysselsättning i väntan på Gud. Diktjaget tilltalar Gud i du-form:

Diktjaget letar efter tecken på Gud. Tilltalet är förebrående; ”[Gud] Du borde förstå att det inte är rensa ogräs jag gör”. Diktjaget har svårt att låtsas, är rastlös i sin sidosyssla trädgårdsarbetet/livet medan hon söker Gud ”utan minsta tecken”.

I brist på tecken distanserar sig dikt-jaget från Gud, men ser att hennes man John är nöjd ”utan minsta tecken” (eller har han fått tecknen som diktjaget saknar?):

Det finns en kontrast mellan Johns frid och diktjagets inre rusning. Samma trädgård men vitt skilda upplevelser av den. John är i det önskade meditativa tillståndet medan diktjaget ”gör skuggsysslorna”/ låtsas och känner fruktlöst sökande (”som ett bländande ljus genom kala trädet”. ) Eftersom diktjaget inte är mottagligt flödar ljuset bara förbi, fäster inte i det kala ihåliga trädet/diktjagets själ.

I dikten ”Avtagande ljus” nedan tror jag först att diktjaget talar opedagogiskt till sina barn, för att sedan förstå att det är Gud som berättar för oss, ”sina barn”, varför människorna fick tragedier:

Tragedierna är självförvållade, enligt Gud, eftersom människorna själva bett om att få något att skriva om.

”Efter att ha lyssnat i så många år borde ni förstå vad en saga är […] ni ville inte tänka ut något själva, utan få allt berättat för er […] Tydligen var själva verktygen inte nog”, förklarar föräldern/ läraren Gud för människorna. Det finns ingen medkänsla i den förklaringen. Gud är en opedagogisk lärare, eftersom han har hållit undervisningen på för hög nivå och inte knutit an till elevernas egna erfarenheter. Detta förstår inte människorna som tar på sig skulden för tragedierna.

Gud själv är mycket nöjd med de ”självständiga varelser” som han format människorna till. Underförstått borde människorna vara nöjda med sin nyvunna förmåga att skriva sagor för varandra. Allt har sitt pris och sagornas pris var tragedierna.

Diktjagets Gud är ett avtagande ljus, ett ljus som vänder sig bort från människorna. Gud är likgiltig inför hur människorna känner inför tragedierna och Gud lägger all skuld på sina barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: