En kvinna tänker tillbaka på sommaren 1958 då hon var 18 år och utflugen för första gången från föräldrahemmet. Hon sommarjobbade tillsammans med andra unga på en barnkoloni i Normandie. Detta var långt från hennes egen värld; en by där hon var bäst i klassen och bortskämd av sina – i byns mått mätt – välbärgade föräldrar (kafé- och speceriaffärägare).
Kvinnan associerar först till friheten och frigörelsen som sommaren 1958 innebar, men minns mer när hon googlar gamla namn från den tiden. Hon minns mötet med ungdomar från högre samhällsklass, hur hon hjälplöst bryter mot deras dolda koder: På sin första fest strular hon med kolonichefen, en ung man som ser ut som Marlon Brando. Flickan tänker att hon är ansvarig för hans åtrå och låter honom hållas, vilket leder till att hon får låg status bland de övriga i personalgruppen, blir kallad korkad och ett tillåtet villebråd för andras skämt och pranks.
En flickas memoarer är författarens egna minnen, där hon skriver om sitt yngre jag i tredje person; ”flickan”. Samtidigt finns författarens röst i den allvetande berättaren, ett slags subtilt löfte om att det inte alltid kommer vara som sommaren 1958, att ett liv som firad författare väntar: ett slags upprättelse.
Boken handlar om att få upprättelse, att man inte alltid kan få den i samma kontext där ens värde sjönk, eftersom människorna där har behov av en narr. Ernaux skrev sin bok något år innan metoo, vilket gör den extra modig och utlämnande. Hennes berättarteknik i tredje person skyddar från omgivningens förakt som var legitimt och ofta oemotsagt innan metoo. Med mina metoo-ögon tittar jag anklagande på mannen ”Marlon Brando” och co som figurerar i flickans memoarer.
Fråga bokologen 