Mammorna (2021) av Alexandra Pascalidou

Mammorna är kvinnor i min egen ålder (45+) som intervjuas om sin situation som mamma i utsatt område. De kommer från Sverige och hela världen, bor runt om i landet. Pascalidou nämner miljonprogrammet Råby i Västerås, där jag själv levde mitt första levnadsår, men lämnade för Ba(r)ngatan, en Bullerby-aktig adress i hyreshustappning. Min panka tonårsmamma och pappa tog mig från Råby, där barn redan på 70-talet rånade andra barn (tvillingbebisar i barnvagn!). Den som söker en väg ut finner, men det måste ligga en individs beslut bakom, alla kan inte evakueras.

Varför bor människor kvar i ett utsatt område? Är det för att man inte har någonstans att ta vägen, att man vill kämpa för sitt område eller är det för att man har en status som skulle försvinna vid en flytt? är frågor jag funderar över när jag läser mammornas berättelser. Mammorna vet vad de har men inte vad de får. Någon har ett hem i Vårberg som ser som klippt och skuret ur ett inredningsmagasin, skriver Pascalidou. Alltid kan man sjunka djupare, vill inte riskera få det sämre, man hoppas och tror att det på sikt ska bli bättre (mycket mänskligt), tänker jag.

Jag läser om en mamma som ironiskt nog jobbar på SOS-alarm samtidigt som hon får larm om sina egna söner som knarkpåverkade försöker ha ihjäl varandra. Hennes döttrar däremot är rekorderliga universitetsstuderande, varav en är i Kurdistan och hjälper kvinnor som råkat ut för IS. Jag tänker att sönernas missanpassning beror på en frånvarande far. De behöver en manlig förebild som inte är macho och sådana växer inte på träd. Mamman har försökt få stöd från polis, skolan och socialen och känner sig sviken, men vad biter på en miljö som denna? En mamma kan inte skugga sin lille son till och från centrum och därigenom avvärja honom från att sälja knark för knarkkungarna ( mamma kan inte bränna alla spinnrockar i riket, inte ens i sagorna).

Mammor beskriver hur bibliotek, vårdcentraler och skolor läggs ned i deras områden; själva civilisationen monteras ned och ges upp. Ett område utan skola är som en kropp utan lungor; man tror inte på människorna där, ger bara konstgjord andning med en insats här och där.

Återkommande intressen hos mammorna i boken är hårvård och astrologi: Hår kan man bemästra till skillnad från människor och inom astrologin är ens öde inskrivet i stjärnorna. Men i väntan på att de rätta samhällsinsatserna ska sättas in (om de sätts in) är det klokt att ta sina barn och fly fältet. Mycket bra har gjorts och görs av mammor, men de slåss mot väderkvarnar när deras område är i respirator.

Mycket intressant läsning när Pascalidou återger mammornas berättelser, men kommentarerna får du som läsare själv stå för, eftersom författaren låter berättelserna vara okommenterade (förutom efterordet). Min läsning blir lite som när jag pratar med tv:n när ett engagerande program är på: Jag säger många kloka saker, som säkert inte skulle hålla i en rättegång, debatt eller ens middagsbjudning. Lätt att vara backseatdriver.

Jag tackar min man för en givande julklapp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: