Det handlar om människor i samband med deras upptäckt av en ny stjärna på himlen, en supernova. Är det ett gott eller ont tecken? Enligt gamla tusenåriga sägner kan det vara både och; Jesus eller satan. Nytt förutom den nya stjärnan är att det är onaturligt varmt, djur och människor beter sig skumt, märkligt skinn ligger utslängt i naturen. Människorna försöker förklara/bortförklara avvikelserna samtidigt som de lever sina liv med mycket möda och besvär: Solveig meddelar anhöriga att patienten inte kommer vakna igen. Arne begraver en död kattunge. Turid letar efter sobril. Någon vill inte komma hem och tar in på hotell. Någon mördas. Någon försöker nå sin patient, son, dotter, fru eller man. Många missade samtal och sökningar.
Det är inte rörigt. Människorna presenteras en åt gången i jag-form (50 sidor/styck). Det finns en koppling mellan människorna; ibland gästar de varandras kapitel.
Vissa personer återkommer mer frekvent än andra; som Egil rikemanssonen, som skriver sin essä ”Om döden och de döda”. Denna avslutar romanen och bitar faller på plats. Jag lämnas inte besviken. Det är dock mycket att bearbeta (drömde konstiga drömmar).
Morgonstjärnan skulle kunna reduceras från 664 till 300 sidor: En hel sida skildrar hur Iselin äter sina pommes frites (hårda utanpå mjuka inuti ) och prästen Kathrines predikan återges ord för ord (trosbekännelsen och nattvarden -allt). Jag kommer på mig själv med att skumma, men måste läsa om: Beskrivningarna behövs för att jag ska hinna ta in varje person; identifiera mig med den, komma nära. Till sist har jag knutit band med romanens samtliga personer. Jag har hunnit känna mig provocerad av alla men även försonats med dem. En framgångsrik simulering av verkliga relationer. En stark läsupplevelse!
Fråga bokologen 