Singulariteten (2021) av Balsam Karam

Gåshudsläsning

Mammor som söker sina barn. Den ena letar längs strandvägen där dottern arbetar och den andra mamman letar inuti sig själv; läkare har förklarat för henne att hennes ofödda är död. Ingen av mammorna vill ge upp letandet, ingen vill acceptera. ”Vilken mamma tar inte livet av sig när ett barn dör?” (s.151)

Mammornas gripande berättelser berättas parallellt för att slutligen sammanflätas till en enda berättelse, singularitet. Författarens flätning fungerar trots mammornas skilda situationer (där den ena är rik och den andra mycket fattig). Författaren sätter ord på en sorg som saknar ord; katharsis.

För mig slutar romanen när sammanflätningen av mammornas öden når sin kulmen på sidan 167 (i samband med att delen ”Singulariteten” tar slut). Den efterkommande delen ”Förlusterna” (s.171-227) tar ett steg bort från ämnet, eftersom den främst handlar om den rika mammans sorgearbete över sitt förflutna att komma som flyktingbarn till Sverige och förlusterna det innebar.

Även om läsaren genom ”Förlusterna” får veta mer om den rika och till viss del även om den fattiga tillför det ingen ny dimension till berättelsen om det förlorade moderskapet. Flyktingbarnet som blev den rika mamman är en gripande historia som förtjänar en egen roman och Singulariteten borde avslutas i gåshud på sidan 167.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: