En cancerhistoria där dottern är ovetande om sin mors sjukdom. Ur ömsom moderns ömsom dotterns perspektiv berättas om en helg i Stockholm, dit modern åker från Gällivare, för att öga mot öga ge beskedet till sin dotter (som bor i Hökarängen och studerar juridik vid Stockholms universitet).
Modern brukar aldrig hälsa på dottern som i sin tur sällan besöker sin hemstad. Deras relation är skör, trippar på tå; när dottern väl ler vill modern inte släcka hennes leende. Tillfällen att berätta kommer när dottern ställer frågor. Jag håller andan och ser tillfällena rinna modern ur händerna.
Dramatisk ironi när mor och dotter flanerar i Stockholms butiker, museer, kaféer och barer – dottern intet anande. Det finns detaljer som avslöjar moderns tillstånd, men för att se dem måste en mors död vara tänkbar. Det är den inte.
Jag känner igen mig i den sköra mor-och dotter relationen, men inte i skildringen av cancersjukdomen. Cancer är för mig förintelse (så som den gestaltas i I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde.) Cancer är mer än en anledning att åka dit man inte brukar åka, mer än yrsel och kräkningar.
Språket är träffsäkert, skapar avstånd, en främmande känsla: ”hon öppnar badrumsskåpet och ansiktet vikS undan” (s68) Det är den allvetande som berättar, en med fågelperspektiv (”En mamma och en dotter står i en korridor”) och som samtidigt återger mor och dotters tankar.
Efter att ha badat i mjölk/moderskap i Modersmjölken av Nora Ikstena är det ett bryskt uppvaknande att läsa Kaffe med mjölk, där mjölken krasst innebär mjölk och verkligheten är min egen värld. Jag undrar hur jag upplevt den om jag inte kommit direkt från Modersmjölken som jag blivit förälskad i. Förmodligen hade jag varit mer mottaglig och berörd.
Läs Kaffe med mjölk! En läsvärd bok om en mor och dotter i väntan på att modern ska våga tala, våga lita på att deras relation håller för det hon ska säga.
Fråga bokologen 