Op.101 står för Beethovens opus 101 som inte liknar kompositörens andra sonater; den är oöverstiglig att både spela och att höra på. Horace skriver att ”op.101 är en prövning” och ”det finns inget riktigt slut…”
Horace skriver i op.101 om sitt livs prövning i samband med att hans bästa vän fällts för våldtäkter och dömts till fängelse. Horace väljer att stå på vännens sida. Lojalitetens pris är att bli paria i den kulturella världen och gå i exil (Göteborg). Horace bär sitt kors och refererar till Matteuspassionen: ”Ich will hier bei dir stehen” ( jag skall stå kvar här hos dig).
Horaces lojalitet är oväntad, eftersom han är dedicerad till självförverkligande:
När Horace i sin ungdom ville bli pianist gick han all in; gick direkt på de klassiska styckena och övade fyra timmar om dagen, umgicks intensivt med en fulländad pianisttjej som ledde vägen.
Samma sak gällde konfirmationen; han till och med började arbeta som mässprogrambladsutdelare om söndagarna. Horace trivdes i kyrkomiljön och i andra traditionella miljöer (som gynnar honom i egenskap av man, samtidigt som han tankas full med kulturellt kapital) . Det är inte en slump att han varit Svenska akademins ständiga sekreterare; han krattade för det. Den som är mest dedicerad vinner.
Op.101 var den första texten jag läst av Horace och den var läsvärd: Intressant att få hans syn på skandalen i Svenska akademin och hur den påverkade honom som människa: han lever idag dag för dag, är inte bitter. Han beklagar sitt tidigare ointresse ”för flickor som inte var i en konventionell mening söta” samt misstaget att intressera sig för musik som gav honom ”ett omedelbart känslorus”. Idag övar han vid pianot på op.101.
Fråga bokologen 