Annie Ernaux (f. 1940) berättar Frankrikes historia mellan åren 1940-2006 och filtrerar sin livshistoria därigenom. Det är en intressant och tänkvärd läsning:
Ernauxs storasyster dog som barn. Det fanns döda barn i alla familjer, vilket skrämde de levande barna som inte kände sig säkra förrän de fyllt 15 år, enligt Ernaux.
Om en elev i femtiotalets franska skola inte förstod var det elevens eget fel – rätten att ställa frågor hade enbart lärare, skriver Ernaux.
Fransmän talade inte om nya sjukdomar som saknar botemedel. Heller inte om koncentrationsläger. Däremot talades det om kvinnlig orgasm, p-piller och abort; katolicismen var inte längre ramen för franska livsvillkor, förklarar Ernaux, som sållade sig till de öppenhjärtliga.
Ernaux högläste Tre små grisar istället för att författa. Som mamma och yrkesarbetande svårt att hinna med, omöjligt att leva jämlikt med mannen. Det intellektuella radarparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre vägrade vara med i teve, men på ålderns höst, på 1980-talet, är Beauvoir med (utan Sartre). Ernaux skilde sig från barnens far.
Alla anekdoter berättas i kronologisk ordning, i vi-form ( ”i vårt Frankrike”) eller i ”hon”-form (Ernaux om sig själv i tredje person, vilket utmärker hennes stil).
”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk”, tycker den franske författaren Edouard Louis. Jag anar interna minnen mellan Ernaux och hennes franska läsare, känner mig lite utanför: Vem är Herve Guibert? Gilbert Becaud? Jean-Paul Goude?
Bakom varje okänt namn finns en stämning, en underliggande mening som jag går miste om. Men jag uppskattar det jag förstår och Ernauxs stil likaså, hade säkert älskat boken om jag vore fransk.
Fråga bokologen 