”Slutet på barndomen är en far som sitter hopkrupen som en spillra, en Gollum med utstående ögon, i en sjukhussäng…” skriver Lång i novellen ”Barndom”, som består av idel ”Barndom är…” – samt ”Slutet på barndomen är…”- konstruktioner.
”Barndom” är den novell i Berättelser från den stumma tiden som griper starkast tag i mig. Påståendena är sanningar tagna ur det förflutna, ”den stumma tiden”, då huvudpersonen saknade ord för det han var med om. (I ensamhet ruvade han på orden, satte ord på tillvaron/den stumma tiden; samlade sig för att säga sanningen.)
Novellernas huvudpersoner samlar ihop stunder av utanförskap, ensamhet, orättvisor, maktmissbruk, flykt/resa, men i dem finns det närande ljuset (positivt att komma bort, känna frihet på övergiven plats, i storstad, i nytt land, i eget hem; dricka i glada vänners lag).
Jag slukar novellerna en efter en (korta och koncentrerade på cirka 3 sidor var). De känns tidlösa och fulla med mystik, för tankarna till Pär Lagerkvist: ”…mannen står kvar där på berget och talar om livets godhet och all den kärlek världen rymmer” (s79).
Texterna är rika på allusioner: Jesus, Gollum, Bowie, Atlantis, Den elaka drottningen, De dödas julotta, Ludvig XIV… och jag anar ännu fler. Jag tycker om när texter samspelar med andra texter, låter andra texter leva i dem och göra dem större.
Läs Berättelser från den stumma tiden!
Fråga bokologen 