Kallocain (1940) av Karin Boye

En mardrömsroman som man kan läsa om och om igen utan att mardrömmen bleknar. Jag är inne på sjunde läsningen och denna gång förs tankarna till Putin. När boken gavs ut 1940 drogs paralleller till Stalin och Hitler. Diktaturerna växlar som årstiderna men mardrömmen består och romanen förblir aktuell.

Människorna lever i Staten där det är kriminellt att vara individuell. Kemisten Kall tar fram ett vapen mot individualismen: sanningsdrogen Kallocain, som testas på människor som misstänks tvivla på Staten och uttrycker en längtan efter något annat än kollektivets ideal att vara medsoldat.

Man letar efter individualisternas organisation och ledare, men finner ingen – trots otaliga förhör med människor under kallocainpåverkan. Till slut börjar Kall misstänka sin egen chef Rissen för att vara individualist och eftersom Kall är en kall person kommer han handla därefter. Med sitt eget kallocain injicerat i Rissen ges info som förändrar…

Bokens budskap bärs upp av Boyes bilder: ”Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet… Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild” (s 204).

Läs Kallocain! Läs om den om du redan har läst den och slås som jag av ännu ett nytt uppvaknande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: