Främlingar jag känner (2021) av Claudia Durastanti

En självbiografi av Claudia Durastanti (f.1984), en hörande dotter till döva föräldrar, som båda vägrar teckenspråk och läser på läppar/låtsas att de förstår omgivningen. Detta får konsekvenser för föräldrarna själva men även för deras barns liv.

Claudia uppfattar dels att föräldrarna är främlingar för henne, eftersom de bedrar sig och andra när de döljer sin funktionsnedsättning. Dels känner Claudia sig främmande inför omvärlden i upprätthållandet av familjelögnen: Andra känner att familjen döljer något, oavsett om de bor i New York eller en småstad i södra Italien. Mamman får felaktigt öknamnet ”Den stumma” i den sist nämnda.

Det blir främlingskap lager på lager när de flyttar från USA till Italien: Först i egenskap av dysfunktionell familj, därtill en ny kultur att förhålla sig till och på det en ny italiensk accent, olik den som talas av italienare i New York.

Claudia döljer barndomens minnen (tomt kylskåp) för omvärlden när hon gör sin klassresa via universitet- och förlagsvärlden. Hon känner sig främmande även där – och främmande dubbelt upp bosatt i New Delhi eller i London.

Durastanti berättar episodiskt i kronologisk ordning, kopplar samman sekvenser i sitt liv med samtida händelser, musik, film och litteratur samt iakttagelser av andras liv, kändisar och vänner. En extra behållning när jag som läsare delar referenser med författaren: Chris Chandler i Stand by me var även min hjälte.

Durastantis språk är dråpligt: ”Precis som mamma åkte jag en gång på sommarkoloni men utan att en kompis drunknade” (s. 125). Många meningar avslutas med halsbrytande tillägg som detta ”men” ovan och förblir okommenterat. Det känns som ett PowerPointbildspel löper amok, men som stillas under läsningens gång (eller så vänjer jag mig)

Till syvende och sist är Främlingar jag känner mycket läsvärd. Den ger perspektiv på att växa upp i skuggan av föräldrars självbedrägeri och visar hur synen på funktionsnedsättningar förändrats genom tiderna: ”I början var hon [mamma] handikappad. Sedan fick hon en funktionsnedsättning. Ibland har hon en funktionsvariation […] Ett tag var hon bara en galning. I dag är hon någon som är ute på nätet” (s216), (där hon deltar på samma villkor som de hörande.)

2 reaktioner till “Främlingar jag känner (2021) av Claudia Durastanti

Lämna ett svar till Mösstanten Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: