Den artificiella vännen Klara (AV B2 från den 4:e serien) tror på Solen, att när den vilar på henne och människorna får de näring och kraft. Solen botar sjuka; det har hon själv varit vittne till en gång. När hon behöver hjälp är det till Solen hon vänder sig.
Det är en rörande berättelse ur Klaras perspektiv. Hon vet till en början inte mycket om människornas värld, men studerar människors interaktioner och samlar information för att kunna hjälpa sin människa, som är 14 år och dödligt sjuk.
Många människor är otrevliga mot Klara, kanske för att hennes artificiella väsen påminner dem om deras mänskliga otillräcklighet – eller för att de helt enkelt kan avreagera sig på henne utan konsekvens. Det finns ett överhängande hot mot Klara. ”Gör du värre plockar jag dig i små jävla bitar”, hotar hushållerskan/konkurrenten henne (s.182). Jag har ingen ro att släppa ifrån mig boken, väntar in en trygg transportsträcka som aldrig kommer…så jag sträckläser.
Precis som i Ishiguros Återstoden av dagen (1990) berättas Klara och solen ur en tjänares perspektiv, vilket är ett genialt grepp: Tjänaren är en fluga på väggen som ingen bryr sig om och folk beter sig därför som att de vore utan publik. Flugan läser inga tankar, men återger ocensurerade samtal, registrerar som en filmkamera – gör berättandet filmiskt. Återstoden av dagen gjorde sig bra på film, vilket jag tror att även Klara och solen skulle göra.
Jag brukar ha svårt för science fiction, eftersom gränsen för vad som är trovärdigt är hårfin. Men Ishiguro spar på detaljerna kring AI-tekniken och fokuserar på de eviga relationerna (de mellan föräldrar- och barn samt kärleksrelationer). Innehållet om psykisk ohälsa och utsatthet är allmänmänskligt – det går att relatera till oavsett om du är medelålders eller tonåring.
Läs Klara och solen! Den är lika fantastisk som Återstoden av dagen.
Hoppas att Ishiguro fortsätter skriva länge till.
Fråga bokologen 