När det går sämre för nazisterna 1943 garderar de sig med ett familjeläger i Auschwitz. Ett alibi för att det är ett arbetsläger och inget förintelseläger.
I händelse av en internationell inspektion får barnfångarna bättre mat än de vuxna (men de svälter ändå). Barnen har lektioner medan föräldrarna slavarbetar. De sjunger och dansar, sätter upp pjäsen Robinson Kruse och SS-män kommer och tittar. Barnbaracken är som Robinsons ö – isolerad – men granne med tågperrongen.
När nya fångtransporter anländer hålls barnen inomhus, gör gymnastik, men tågen kommer allt oftare och barn smiter ut när de hör orkestern spela på perrongen. Lärarna säger till barnen att de nyanlända ska arbeta i skogen, när de i själva verket skickas direkt till gaskamrarna.
Lärarna i barnbaracken får mig att tänka på pappan i filmen Livet är underbart; han som lurar i sin son att koncentrationslägret är ett slags hinderbana där första pris är en stridsvagn. Dock kan lärarna inte förhindra att barnen ser SS-vakter misshandla människor.
Lärarna skyddar barnen från vetskapen att de kommer bytas ut mot nya barnfångar efter sex månader, att deras liv därmed är slut. ”Det viktigaste är inte vad som kommer att hända”, sa Lisa Pomenka [lärare till en annan lärare], ”utan vad vi har nu” (s. 239). Läraruppdraget ger lärarna livsmening, att göra varje dag så bra som möjligt för barnen. Lärarna överlever i större utsträckning än andra fångar i Auschwitz.
Författaren är en överlevande, lärare från barnbaracken. Hans karaktärer är skapta utifrån fångar han känt, men personligheterna är så pass sammanblandade att de verkliga personerna bakom är oidentifierbara. Doktor Mengele, Eichmann och SS-vakterna är verkliga. Kraus återger inte enbart livet med barnen utan också lärarnas liv: kärlek, konflikter, rädsla och hat – och de planerar ett uppror.
Jag ges insikter i det ofattbara mördandet, att det tycks vara lättare att mörda smutsiga människor än rena. SS-männen tog på sig långa handskar när de gick in i barackerna; en ritual som påminner om den i slakthus.
Nazisterna förintade judar samtidigt som de plundrade synagogor på religösa föremål för att senare kunna visa sina barn lämningar av en utdöd ras (som dinosaurier på museum).
Läs Barnen i Auschwitz! Det jag har berättat är bara en bråkdel av boken.
Fråga bokologen 