Sonja tar en feel-bad-tripp tillbaka till 1980 då hon gick sista terminen i nian. Hon blev mobbad men mobbade i sin tur någon annan: Katten på råttan – råttan på repet:
”… Och det var lite härligt att känna sig sådär god som Kulla Gulla” (s.35) , tänkte Sonja när hon umgicks med beniga Boel som ingen ville vara med. Dagen efter trodde Boel att de två var vänner, gav henne en present, men den slängde Sonja i taggbuskarna medan Boel och klassen såg på.
Berättelsen kantas av hjärtlösa händelser som denna och de tär på mig som läsare. Jag känner aversion mot Sonja; inte ens i sin ensamhet led hon av skuld, inte ens när hon som 24-åring blickade tillbaka. Jag känner hat mot de som förtryckte och kränkte Sonja, vars enda önskan var att få vara med, höra till.
Barnens beteenden speglar dåtidens vuxenattityd, att ett barn som är lite ”eget” får tåla att andra retar det (vanligtvis ingrep inte vuxna vid mobbning). Så Sonja fann sig i att både bli mobbad och mobba; det var som en naturlag.
Jag tillhör generationen som kommer efter Sonjas och känner igen förtrycket, de passiva lärarna, rökrutan och skolanordnade möten med gamla knarkare (vi fick liksom Sonja höra att ”tog man bara ett enda bloss hasch så hade man sprutan i armen”).
Sonja överträdde gränser och kom allt längre in i utanförskap. Det är under läsningens gång svårt att se något som kan stoppa den utvecklingen. Plantering av ljus/utvägar hade krävts längs vägen (Hon måste gå till något, inte från något till ett ingenting. Det är inte logiskt att en dag plötsligt resa sig ur askan som Sonja gör.)
Livet går så fort. Och så långsamt. är en mörk uppväxtskildring som borde ha underbyggts med mer ljus och värme.
Fråga bokologen 