Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews

Kvinnor samlas på ett höloft för att prata om vad de ska göra efter att det uppdagats att åtta män från deras egen församling i flera års tid har förgripit sig på dem nattetid, efter att ha sövt dem med bedövningsmedel för djur.

Deras manlige ledare vill att kvinnorna ska förlåta männen. Själva är de oense: En del vill förlåta och dessa närvarar inte på mötet. Andra vill stanna och förändra församlingen inifrån medan en del vill lämna den. Det är inget lätt val; kvinnorna är analfabeter och har aldrig lämnat närområdet, vet inte var de befinner sig. Dessutom talar de bara plattyska och kan inte kommunicera med den spansktalande befolkningen.

Det är en tänkvärd läsning när de väger nackdelarna mot fördelarna med att lämna – och spännande när de gör det under tidspress; närsomhelst kan männen komma hem. För närvarande finns bara en man bland dem: protokollförare August tillika lärare i församlingen. Denne har låg status bland de andra männen (en riktig man jobbar på fältet…).

August är berättaren och boken består av hans mötesprotokoll med målande noteringar inom parentes: ”(Klaas och Mariche har många barn, men jag är inte riktigt säker på hur många de är. Alla har de vitt hår som blekts av solen. När de kilar omkring över tunet ser de ut som eldflugor eller som maskrosens vita fröbollar som svävar i vinden)” (.s.133).

Språket är rikt och dialogerna livliga, porträtterar personerna. De pratar inte om vad som har hänt utan om vad de ska göra och varför. Det blir existentiella samtal och åsikter ändras under mötets gång.

Berättelsen baseras på ett verkligt fall där cirka hundra kvinnor och barn i åldern 3-65 år angreps av män i deras närhet i en mennonitkoloni i Bolivia 2005-2008. Författaren är uppvuxen bland mennoniter och har intervjuat kvinnorna. Mennoniterna liknar amishfolket och lever isolerade från omvärlden i små samhällen i Sydamerika.

Läs Kvinnor som pratar! En stark läsupplevelse!