Dikter om en fars sista tid i livet som inträffar på våren/sommaren. Fadern får ej dö på ålderns höst; han dör i förtid pga sjukdom:
”jag säger något om våren och blommorna
om kronblad som påminner om andra saker
en far svarar inte
han är tung och gul och alldeles sjuk
jag tittar ut genom fönstret
jag ser att fåglarna
dom fortsätter med sina saker ”
(S.30)
Diktjaget beskriver hur allt pågår som vanligt, trots att en far ligger och dör (fåglarna fortsätter med sitt). Jag känner övergivenhet och overklighetskänslor.
Zimmermans dikter följer en kronologisk ordning. På sidan 49 har fadern kommit närmare döden och diktjaget närmare den ofrånkomliga separationen från sin far, närmare visshet om att den kommer ske:
”löv vänder sina sidor igen solen sänker sig lite
det kommer ett sent ansikte
allt plågsamt vitt det stramar i sakerna
och att vänja sig ja
vid att vara vaken i detta”
Ljus och strålning ger tröst, sätter ord på att hantera livets slut. ”att vänja sig ja/ vid att vara vaken i detta”, att närvara när ens älskade dör. Att invänta döden innebär lång väntan (även om den skulle vara kort) för man vet aldrig när den inträder. Inte ens den döende vet; erfarenhet saknas. Faderns liv är slut på sidan 92.
I Zimmermans dikter ger solen orientering och klarhet (”…kommer ett sent ansikte/ allt plågsamt vitt…”). Dess klargörande, livgivande ljus är samtidigt smärtsam dödlig strålning. Fadern själv beskrivs ”som en liten sol” (s.37); gul, strålar smärta (”ljuset är vitt, det är plågsamt”) ännu vid liv.
Läs I ljus och strålning!
Fråga bokologen 