Lily lever med trauman från barndomen, vågar inte skaffa barn, men gör det ändå. När barnet är fött försvinner inte rädslan, den tar bara en annan form: Hon måste hålla barnet nära sig hela tiden, kan inte sova, inte göra något annat än att vara fullt fokuserad på barnet. Hennes man och väninnor förstår inte.
”Hon trivdes bäst där, i de vakande nätterna. När de var nedbäddade mellan mjuka lakan som hon noggrant valt ut. Gömda i den lilla värld hon skapat för dem. När mörkret gav dem skydd. Ingen som ville dem något. Ingen som försökte nå dem. Ingen som förväntade sig något av dem. Hon ville inte behöva splittra uppmärksamheten. Hon ville inte att han skulle känna till att vara ensam. Att man kunde lämnas” (s.106).
Hashemzadeh Bondes språk är vackert, bär berättelsen bra. Ibland förekommer överanvändning av ”gråter” och ”skriker”; denna berättelse behöver inga stora ord – den engagerar mig ändå från början till slut. Den behöver heller ingen ondska (tänker på elaka Tommy); det räcker med livet, som försätter människor i situationer de inte klarar av pga bristande erfarenhet.
Parallellt med den vuxna Lilys historia berättas den lilla Lilys. Det är gripande hur hon lever som barn, att ingen märker hur hon far illa (mamman är så trevlig och Lily är snäll och duktig i skolan).
Naturliga beteenden är en gripande och läsvärd roman! Jag vill även rekommendera Hashemzadeh Bondes Det var vi som också handlar om en mamma med anknytningsproblematik.
Fråga bokologen 