Strindberg skildrar ett korrupt Stockholm på 1870-talet. Det är intressant även om jag inte vet vilka verkliga direktörer, redaktörer, präster och politiker som åsyftas; paralleller kan dras till dagens samhälle (för fortfarande finns folk som inte skäms).
Boken börjar med Arvid Falk, den unge häradshövdingen som avsagt sig titel och stöd från familjen för att bli journalist och rapportera om samhällets orättvisor. Det blir ett sant hundliv som han delar med ett gäng unga konstnärer vilka brukar samlas i ”Röda rummet” i Berns salonger.
Bokens allvetande berättare underrättar läsaren på förhand om vilken karaktär som ska lura/bli lurad, ger läsaren ett allvetande helikopterperspektiv. Berättaren följer flera personer, inte enbart Arvid Falk (i flera kapitel är han inte med alls). Vissa av personerna är mer intressanta än andra, vilket gör boken ojämn, innehållande både sega och spännande kapitel.
Jag läser Röda rummet för andra gången i mitt liv (första gången var för 20 år sedan). Ny läsning – ny upplevelse! I denna läsning upptäcker jag svart humor, bl a i en dispyt om att potatis gör kvinnor fruktsamma och ofrivilligt havande:
– ”Man ska väl låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!
– Vad ska man äta då om man inte får äta potatis?
– Biffstek, käring ska du äta! Biffstek med lök!” (s.172).
Strindberg berör barnbegränsningsfrågan, behandlar den med satir och ironi (vem har råd med biffstek med lök?)
Röda rummet är ingen kvällslektyr; så många namn för läsaren att hålla isär: Det finns två herr Falk (en som klassreser med vilje nedåt + en etablerad företagare). Konstnären Olof kallas för både Olle och Montanus – och Beda heter egentligen Agnes… Men mödan med namnen är läsningen värd: Strindberg är bra på satir. Hatten av för Röda rummet! 😊🎩
Fråga bokologen 