I nödens år 1860 anländer den femtonårige föräldralöse Henning till Stockholm. Han är en i mängden som sökt sig till staden i hopp om ett bättre liv: ”Allt väntade. Inget väntade. I staden fanns ingen som han kände, ingen han kunde be om hjälp”, skriver Fogelström (s. 11).
Mina drömmars stad är inte en historiebok, men den känns autentisk. Enligt en studie av Susan Brantly (2017) gjorde Fogelström en grundlig research – arbetade noggrant som om han vore historiker, höll sig nära den fakta han hade och improviserade om korrekt fakta saknades.
Det är dock fiktion varje gång Fogelström återger en karaktärs tankar – och det är ofta. Boken innehåller många ord som inte används längre (sumprunkare, lajdare, kölsvinet…): Spår från dåtidens arbetsliv. Alla platser som nämns i boken finns fortfarande men i annan tappning. Ungefär där Medborgarplatsen ligger idag låg Fatburs-sjön omgiven av prostitutionsstråk.
Mina drömmars stad är en fascinerande läsning. Att den håller sig nära historiska fakta gör att den läses på grundskolor idag. Dock tror jag inte att boken är för femtonåringar (med undantag för de redan historieintresserade). Det kan vara för många krångliga ord, för långsamt tempo och för svårt att relatera. Var bok har sin tid.
Fråga bokologen 