För många hundra år sedan i ett kloster i Rom byter en rik kvinna ut en skulptur av Jesusbarnet mot en kopia. När detta uppdagas slängs kopian men hamnar åter i kvinnans ägo. I resten av sitt liv befinner sig kvinnan på resande fot ute i världen med kopian i bagaget. Kopian går i arv mellan kvinnor i generationer och oroligheter bryter ut i dess spår; kopian är Antikrist.
”Då Antikrist kommer skall han synas vara alldeles lik Kristus. […] Antikrist skall gå från land till land och gifva bröd till de fattiga. Och han skall vinna många anhängare”, lyder den sicilianska folksägnen som Lagerlöf byggt upp boken utifrån.
På 1800-talet har kopian hamnat på Sicilien i händerna på en rik engelsk kvinna. När hon åker in i byn Diamante börjar kyrkklockorna att ringa av sig själva. Så småningom hamnar kopian i bykyrkan, dyrkas av bybor. Kopian inspirerar till ett järnvägsbygge medan originalet skulle ha inspirerat byborna till kyrkobyggen. Byborna börjar leva som om endast denna värld fanns, vilket får konsekvenser.
Det hade kunnat bli en spännande historia men den lyfter inte. Kanske beror det på att jag precis läst hennes svindlande Gösta Berlings saga? Antikrists mirakler känns i jämförelse med den som ett referat, där det mesta av författarens fantastiska bildspråk har strukits. Har all negativa kritik för Gösta Berlings saga fått henne att censurera sig så i denna bok?
I Antikrists mirakler är den allvetande berättaren sparsam med att tilltala läsarna (medan direkt läsartilltal ofta sker i Gösta Berlings saga). När berättaren väl tilltalar läsaren i Antikrists mirakler är hon uttryckligen vänd till en manlig läsare: ”Tänk er detta, Signore” (s.118).
Berättaren i Antikrists mirakler uttrycker sig även negativt om kvinnosläktet: ”Men är det ej så, det slutar alltid med kvinnorna. Då de bygga sina palats blifva de aldrig färdiga. Kvinnor kunna ingenting göra, som har bestånd”, skriver Lagerlöf. (I Gösta Berlings saga antyds däremot det motsatta.) Är hon ironisk?
Jag saknar Lagerlöfs egen röst – och stör mig på småsaker som stavningen (”blifva”), vilket jag inte gjorde i läsningen av Gösta Berlings saga; jag var för uppfylld av berättelsen för det.
Antikrists mirakler hade varit bättre med fler lagerlöfska metaforer, direkt tilltal till ALLA läsare och Lagerlöfs uppriktiga tankar.
Läs romanen här.
Fråga bokologen 