En gripande berättelse om psykisk ohälsa i 1830-talets Sverige. Den unge Gunnar Hede är allvarligt psykiskt sjuk efter att ha varit med om en traumatisk händelse, men är ändå närvarande nog att rädda livet på en ung kvinna.
De har träffats tidigare, innan han blev sjuk, men de känner inte igen varandra; han minns inget från sitt tidigare liv – och hon kan inte koppla samman denna byfåne med den friske vackre Gunnar hon minns. Hon pendlar mellan äckel och skuldkänslor för sin vämjelse inför honom, medan hennes närvaro i sin tur har en positiv påverkan på honom. Ibland glimmar hans forna jag till, men alltid bakslag. Den dramatiska ironin är frustrerande – när ska de känna igen varandra? Om de känner igen varandra blir han kanske frisk?
Berättelsen tar sin början i civilisationens Uppsala, förflyttas till torp, prästgård och herrgård i västra Dalarna, där naturen är besjälad, där solen vaktar utanför kyrkan så att inga bybor smiter från högmässan. Naturen kan vara vildvuxen, som trädgården till Gunnars herrgård.
Det finns övernaturliga inslag som Fru Sorg, som vill fylla hela herrgården med fladdermöss. Lagerlöf använder ofta kiasmer (”Varför skulle fru bergsrådinnan [Gunnars mor] fira Guds son när Gud inte ville bota hennes?”((s.76)) och det sker tvära kast i humör, väder och mellan platser.
Jag sträckläser romanens intensiva hundratjugo sidor. De innehåller anpassningsproblematik, hopp och förtvivlan, dödslängtan och livsglädje, utanförskap och tillhörighet, det omedvetna och det medvetna, outtalade förväntningar samt besvikelser, skuld och skam, villkorad- och villkorslös kärlek, kärlekens- och musikens läkande- och fördärvande kraft.
Det här kan vara Lagerlöfs bästa roman.
Fråga bokologen 