En tuberkulossjuk kvinnas sista önskan på sin dödsbädd är att få träffa David Holm, en suput som hon inte lyckats rädda, men han vill inte höra hennes ”äckliga predikande”, super vidare. Kvinnan är frälsningssoldat och högaktad av Davids suparkompisar, som tar till våld för att få David till att besöka henne. Han avlider, hämtas av döden, körkarlen.
Körkarlen befaller David att ta över efter honom, vilket innebär att vara med när människor dör, vara rösten som får den döende att släppa taget och kasta sig ut i oändligheten. Ett ohyggligt arbete; vissa döende känner han och vissa är alldeles för unga, sjuka i tuberkulos. David hade själv sjukdomen och smittade medvetet sin omgivning. Han vägrar vara körkarl, men tvingas läras upp av körkarlen.
David och körkarlen är osynliga tjuvlyssnare i de döendes hem, ett tjuvlyssnande som ger David insikt om vem han har varit. Dialogen är mestadels indirekt och därtill tanketalar karaktärerna med sig själva. Berättelsen skildras av en allvetande berättare ur olika karaktärers perspektiv. Dessutom förekommer parallellhandling. Många berättartekniska grepp här. Kanske för många.
Varje kapitel inleds med ett slags scenhänvisning (”Mannen [David Holm] som har haft den svåra blodstörtningen, ligger och kämpar för att komma till sans igen…”) Detta hänvisande känns för instrumentellt, men boken var säkert ett tacksamt material att arbeta med för Victor Sjöström som gjorde film av den.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos bad Lagerlöf att skriva om sjukdomen. Det känns; det blir plakat-teater (gå i karantän om du är tuberkulossjuk).
Fråga bokologen 