I miljontals år har träden utvecklats för att överleva som art, integrerade i ett enda system. Granarna skickar varningssignaler till tallarna när skogen är i fara (inom loppet av ett dygn), skriver Suzanne Simard, professor i skogsekologi vid University of British Columbia.
En viss typ av gran känner igen sina släktingar, kommunicerar och skickar livsviktigt kol till dem via svampar, vilket granen även gör i viss mån till andra träd och växter.
Moderträd tar hand om sina barn – botar och vårdar dem, men moderträden vårdar också ”byn”/växtsamhället omkring för att barnen ska frodas.
Idegranens pakalitaxel har cancerbotande egenskaper och ett syntet av detta används i läkemedel idag. Urfolk har sedan länge känt till idegranens läkekraft, har gjort dekokter och omslag av idegran.
Simard bevisar allt detta ovan med forskningsdata – och emellanåt kommer en oväntad tänkvärdhet från en exkursion: ”Vi rundade en död pungråtta, och jag undrade vad han hade tyckt om människor som baktalade honom när han rotade i komposter och grillar och bortsåg från hans viktiga roll i att äta fästingar och sniglar” (s.121).
Läs om Simards upptäckter i Allt jag lärt mig av träden, men var beredd på att skumma igenom Simards privatliv (bröllop, barn…).
Simard skriver ömt om träden (inte kliniskt), personifierar dem (kallar dem för ”hon”): ”Jag förde in min tillväxtborr i hennes rostbruna bark […] Det såg ut som hon varit död i minst ett år. Vid mina fötter låg ett rede med små tunna ben och trasiga äggskal som måste ha fallit från hennes grenar”, skriver Simard (s.233).
bokologen.se 