Bröderna Bruno (f. 1956) och Michel (f. 1958) har samma mamma men olika pappor, växer upp hos sina respektive farmödrar, eftersom föräldrarna prioriterar annat än sina barn…
Bröderna som vuxna verkar utåt sett välmående (den ena fysikforskare och den andra lärare i litteratur) men de är trasiga (Michel är arbetsnarkoman och Bruno sexmissbrukare). Trots olikheter har de kontakt med varandra, håller kontakten sporadiskt genom livet.
Växelvis berättas deras livshistorier av en allvetande berättare. Ett tag tar historien om Bruno över, men i slutänden handlar det lika mycket om båda bröderna. Jag blir mycket berörd av berättelsen om dem; det är oändligt sorgligt (separationer, olyckor, död), provocerande (n+f+k-ord i tanke och dialog, incest, pedofili, gubbsjuka), erotiskt – och humoristiskt samt filosofiskt. Mycket kan rymmas på en och samma sida:
Houllebecq låter Michel ha feministiska tankar:
Houellebecq bygger sin roman på tillbakablickar, berättade av karaktärerna i samtal med varandra. Tillbakablickarna kommer i icke kronologisk ordning, precis som i verklighetens samtal; alltid finns det en detalj om det förflutna som utelämnas och som får tillägnas en egen berättelse vid ett senare tillfälle. Sådana här cliffhangers gör det svårt att hitta läsrast – plötsligt har jag läst 100 sidor.
Boken känns självbiografisk; Houellebecq var också ett övergivet barn, uppvuxen hos sin farmor. Boken känns också som en replik på Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken (1986) som handlar om två bröders helvetesuppväxt och senare liv i exil. Har Houellebecq läst den? Oavsett är Elementarpartiklarna ett mästerverk. Läs den!
bokologen.se 