Det är gripande att läsa om en medelålders machoman i terapi, vad som rör sig i huvudet på honom och hans terapeut.
Mannen behandlar sin fru som luft, hon (luft) ”blir/ lika självklar/ som skrämmande/ Som luft/ som kan ta slut” (s.35). Hans skäl till att hålla distans kryper fram under terapins/berättelsens gång.
Mannen slåss mot sin barndoms minnen, hör terapeutens ord: ”Nej […] [skammen] den fångar inte hela dig. Skammen är bara en bland andra känslor. Den definierar inte dig. Du är så mycket mer…” (s.33). Han söker upp barnet inom sig. När man tar hand om sig själv hjälper man även sina närstående. Ringar på vatten.
Boken består av mannens dagboksanteckningar blandade med terapeutens dikter. Två perspektiv, två subjekt; terapeuten är genom dikterna närvarande i egen person. Hon identifierar sig med mannens kärleks-svältfödda fru, förstår hur det är ”att älska en man/ och känna sig som luft”. Ibland är terapeuten helt slut efter samtalen med mannen (”Det du [mannen] inte står ut med/ får jag bära”).
Mannens och terapeutens röster kompletterar varandra, speglar samspelet i terapin, där terapeuten är fullständigt fokuserad på patienten, lyhörd för det ordlösa: Lyssnandets läkande kraft.
Det är katharsis att läsa om mannens terapi. Boken borde läsas av alla; vi är många som är/som känner/har känt en Markus. Katharsis sker också genom bokstäverna, genom Allzéns distinkta språk.
Läs I det dolda!
Tack Teresa Allzén för att jag fick läsa!
bokologen.se 