Johanna Ekström och Sigrid Rausing är fantastiska författare var för sig och här sammanstrålar de i ett gemensamt men ofrivilligt projekt: Sigrid hjälper vännen Johanna att sammanställa hennes anteckningsböcker efter hennes död; Johanna dog i sviterna av cancer endast 51 år gammal, lämnade efter sig ett liv som sedan förvandlades till världen runtomkring (Johannas blåa stol står någonstans i världen…). Sigrid tar hand om den åt Johanna.
Det är smärtsamt att få insyn i den döendes drömmar och tankar, antecknade av Johannas hand, återgivna och tydda av Sigrid, som älskade Johanna, gav sig in i detta svåra arbete med anteckningarna. Först återges en anteckning av Johanna och sedan kommenterar Sigrid den, sätter in den i ett sammanhang.
En av Johannas anteckningar lyder:
”Faran med att tänka mycket kring en annan människa är att man plötsligt vet (eller tror sig veta) mer om den personen än han/hon själv vet. Det kanske är alldeles fel. Eller så är det inte det. I stället alltför nätt och samtidigt något som borde ha fått framgå på ett annat sätt. / Att brista i varsamhet. Att jag skulle brista i varsamhet. (s.73).
Sigrids reflektion över Johannas anteckning ovan lyder:
”Faran Johanna tänkte på i förhållande till N [pojkvännen] är samma fara jag tänker på i förhållande till hennes anteckningsböcker. Jag är också rädd att jag drar fel slutsatser eller skriver på fel sätt, i stället för att låta texterna tala för sig själva. Att det blir alltför nätt, eller att jag brister i varsamhet” (s73).
Jag tycker att Sigrid förklarar för mycket, men i all välmening och inte alltid: Hon vill inte att anteckningarna blir hängande i luften. Kanske hade det räckt om Sigrid skrev för- och efterordet och sedan lämnade Johannas läsare med anteckningarna. Det var dock Johannas önskan att skriva boken tillsammans. Jag läser deras bok, ”ett avbrutet samtal som fortsätter”, med stor behållning. Läs den!
bokologen.se 