En kvinnas frigörelse (2022) av Édouard Louis

En mammas väg från fångenskap till frihet, berättad av sonen, ofta i direkt tilltal, ett grepp som berör: ”…Du kände dig övergiven/ och var det också, / du var ensam.”

Det är som läsare svårt att se en väg ut för mamman; hon saknar utbildning, har fem barn – och hennes man är sjukskriven pga arbetsskada, kallar henne ”fettot”, ”fetthögen”, ”din feta kossa”. Ändå – trots allt – hittar hon ut och det är en njutning att få bevittna det. Likväl är det smärtsamt; hon är 45 år när det händer och över 20 år i fångenskap har slitit hårt på henne.

Fångenskapen innehöll dock glimtar av lycka: ”Vissa dagar kunde hon se på min lillebror och min lillasyster och le: De är så himla fina mina ungar, det gjorde ont i mig när jag bestämde mig för att behålla dem eftersom vi inte har några pengar men nu ångrar jag mig inte. De är så himla fina” (s.49).

Författaren förklarar sin kärlek och beundran för mamman (Jag var stolt över dig. Har jag sagt det?) och han ber om ursäkt för att han motarbetat hennes frigörelse genom att kritisera och korrigera henne. (När han började gymnasiet började hans klassresa, som yttrade sig i hämnd för alla gånger mamman och pappan fått honom att känna sig som sonen de aldrig önskat sig).

Läs En kvinnas frigörelse! En gripande biografi över en mor. En morsdagspresent.

Översättning: Marianne Tufvesson

En kvinnas frigörelse känns som en replik på Kvinnan (1993) – Annie Ernauxs biografi över sin mor, vilken också handlar om klassresans pris. Den är läsvärd den med.

Lämna en kommentar