Annie skriver fram sina döda föräldrar: Först sin far i Min far (1985) och sedan sin mor i Kvinnan (1993). Föräldrarna växer båda upp i Frankrike under enkla förhållanden och genomlider världskrig och kris tillsammans. De vill båda lämna sin samhällsklass, arbetar hårt på fabriken för att spara ihop pengar till en egen speceriaffär. Det är ingen enkel resa; när affärerna går dåligt får far jobba på fabrik igen. Många år senare ska deras dotter Annie resa ifrån dem bokstavligt och bildligt när hon utbildar sig till lärare. Både Min far & Kvinnan berättar i stort sett samma historia men med olika huvudpersoner – fadern respektive modern.
När jag läser båda berättelserna efter varandra blir det repetition i den sista Kvinnan (det går ju inte att nämna mor utan att nämna far). Repeterandet upphör dock i och med faderns död. I båda berättelserna reflekterar Annie över sin skrivprocess, något jag inte lagt märke till i hennes andra böcker. I Min far känner hon ingen skrivglädje och i Kvinnan beskriver hon skrivandet som att föda barn (det går långsamt och hon kör fast). Annie hanterar föräldrarnas död på olika sätt; en död är precis som en födsel inte den andra lik, samtidigt som den är relationsrelaterad.
Återkommande i båda berättelserna är tanken på dödens/förändringens ögonblick. I Min far försöker Annie läsa Mandarinerna av Simone de Beauvoir medan hon vakar över sin döende far, men kan inte komma in i läsningen för hon vet att ”när jag hunnit till en viss sida i den här boken skulle min far inte längre vara i livet”. I Kvinnan ser hon hur det lyser i hennes döda mors fönster på äldreboendet.”Det bor någon annan där istället för henne”, konstaterar hon – slås av förändringen.
Annie använder samma berättarteknik i båda berättelserna: De börjar och slutar med förälderns död och däremellan redogör hon rakt upp och ned för förälderns liv i kronologisk ordning. Berättandet är neutralt och öppet att fyllas av läsarens egna känslor. Vissa fraser och ord betonas i kursiv stil: Vi var lyckliga trots allt. Vi hade ju inget annat val” (s. 35) eller svärmors ord:”man märker att det är en kvinna [Annie] som inte fått samma uppfostran som vi” (s.147). Ordvals betydelse betonas.
Jag blir gripen av faderns klassrelaterade strykrädsla. (Han straffades” för sin hybris när han försökte lämna fabriken, fick arbeta som Sisyfos). Fadern är strykrädd även å sin dotters vägnar: Han oroar sig för vad andra ska tycka om dottern som inte arbetar (för arbetar gör man med händerna, inte ögonen). Han är orolig för att hon läser för mycket, att hon funderar för mycket. Far och dotter får allt mer att bråka om (hon korrigerar hans språk) och mindre att tala om; han har levt ett liv utan böcker och hon lever av böcker. Modern har lättare att adaptera till dotterns intellektuella värld, men får underlägsenhetsattacker och beskyller dottern för klassförräderi. Det är sorgligt att klassresans pris är distans.
Läs Min far – men pausa med en annan bok innan du fortsätter med Kvinnan!
Fråga bokologen 