Min stora läsupplevelse från gymnasiet läser jag igen. Det handlar om Medea, vars man lämnar henne för att gifta sig med kungens dotter. Giftermålet innebär att Medea och parets små barn ska landsförvisas. Dock kan de inte återvända till Medeas hemland; en gång gjorde hon oförlåtliga saker mot sin familj för att rädda sin man.
Driven av hämndbegär letar Medea efter utvägar och fastnar i att ”…aldrig mer ska han få se de barn han gjort med mig och aldrig ska han avla nya barn med henne, för hon ska dö… ” (s.45).
Medeas omgivning (Amman och ”kvinnokören”) försöker i samtal stoppa hennes planer samtidigt som deras sympatier ligger hos henne. Det är fascinerande att texten skrevs av en man för över 2000 år sedan i ett samhälle där kvinnor sågs som boskap – indirekt tar han här en kvinnas parti.
Jag glömmer tid och rum när jag läser, lever mig in i berättelsen, hoppas att det inte ska sluta illa. Det finns hopp; Medea tvivlar – och i grekiska dramer händer det att gudar ingriper.
Dialogen är trovärdig och ofta rapp. De långa monologerna tillför värdefull information. Texten är ganska lättläst; det gör inget om jag inte känner till alla nämnda gudar (deras namn förekommer i bön om hjälp från ovan).
Läs Medea!
Tänk att den skrevs för 2431 år sedan och slås av hur ingenting är nytt under solen: Medea har välunderbyggda motiv likt en karaktär i ett välskrivet modernt drama.
Översättning: Agneta Pleijel och Jan Stolpe
Ellerströms förlag (1995)
bokologen.se 