
Johannas pojkvän ska fika med sitt ex Nora från Oslo, vilket får stora proportioner för Johanna – och för förhållandet; hon börjar tänka mer på Nora än på pojkvännen. Det är som att de är tre i rummet. ”Hvorfor plager [plågar] du dig selv med Nå-a [Nora]?” vädjar han, samtidigt som han står fast vid att ”du ikke skal afgøre hvem jeg mødes med!”.
Pojkvännen är dansk och författaren skriver hans ord på danska, översätter ej. När Johanna senare tar kontakt med Nora (!) översätts inte Noras norska ord heller. Ibland får jag ta till Google translate.
Jag uppskattar närvaron av danska och norska i texten; det ger en känsla av autenticitet samt förstärker känslan av distans mellan karaktärerna (de talar inte samma språk, varken bokstavligt eller bildligt).
Nora eller Brinn Oslo brinn är på många sätt en komedi: Oslo låter med lite god vilja som ”Arsle” när det uttalas på danska, vilket Johanna anammar och använder flitigt i samtalen med pojkvännen (”Åk tillbaka till Arsle då…”, ”ett grådisigt Arsle”, ”julekos i Arsle”).
Dialogen är eldig och medryckande: ”’Vad heter kuksugare på norska?’ [undrade Johanna] ’Du skal ikke snakke sådan om Nora’, sa Emil [pojkvännen] sammanbitet” (s.41).
Det finns en allvarlig underton; Johanna har dålig självkänsla och lider av kronisk värk pga endometrios. Olyckliga omständigheter ligger bakom svartsjukan.
Författaren tillför berättelsen tänkvärda dimensioner med sina utförliga referenser till andra svartsjukedramer (Megan Nolans insikt om att inte vara den vackraste som hennes älskade rört vid, den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre…).
Läs Nora eller Brinn Oslo brinn! Den innebär svart humor på rivig dialog, väcker igenkänning och empati. Den skulle bli en bra film – jag skulle sitta på första parkett 🍿.