Barn som saknar trygga rum att röra sig i tillskriver de få mindre hotfulla platserna i deras liv ett oerhört värde och blir benägna att göra allt för att försvara dem vid en konflikt, enligt Nicolas. Ett privilegierat barn har däremot många rum att vandra mellan (hemmet, skolan, idrottsklubben, kompisarna, grannarna, mor- och farföräldrarna…) Om ett rum hotas kan det fly till ett annat och välja bort konfrontation, tillskillnad från det otrygga barnet.
Ungdomsledaren Nicolas låter en otrygg och utsatt 14-årig pojke bo hos honom, undrar hur omgivningen ser på det (”Varför umgås du med andras barn? Vilken vidrig dragning lockar dig till pojken? Varför underrättar du inte de sociala myndigheterna istället om pojken far illa?”).
Nicolas litar inte på de sociala myndigheterna, går in i dess ställe och ger pojken det han behöver (mat, kläder, tryggt tak över huvudet och en vuxen att tala med, att spegla sig i).
”Fattigdomens lott ska ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande för en människa; legenden om dess skönhet och moraliska verkan är skapad av de rika” , citeras Vilhelm Moberg (s.131).
Boken är skriven i presens och i du-form där pojken är berättelsens du: ”När du blir vuxen, Elijah, vill jag att du ska komma ihåg en sak. Alla människor i din närhet kände till din situation. Alla visste att du levde under omständigheter som var svåra för ett barn. Att de kunde ha kostat dig livet”.
Nicolas återberättar för pojken hur det var, vad som sades mellan dem, men också tankar Nicolas inte förmådde uttrycka då. Pojken väckte hans jobbiga barndomsminnen till liv (en gång var Nicolas också ett barn på glid) och han berättar även om dem.
Denna bok har lärt mig mycket. Läs den!
bokologen.se 