När författaren är 19 år vårdas hon för anorexi på en klinik i Paris. För att kunna känna hur mager hon är måste hon gå upp i vikt, sondmatas.
”Hon måste kämpa mot sig själv för att en dag förstå att hon kämpar för sig själv”, enligt läkaren, som blir hennes sammansvurne i en krigsföring mot monstret. ”Över en viss vikt är risken för återfall liten”, säger läkaren.
de Vigans berättelse är inte nattsvart; läkaren kommer med ljus – empati och beslutsamhet, vilket är nödvändigt när näringen från sonden bryter ned hennes känsla av oåtkomlighet (en gång skapad av självsvält) och ersätts av skräck. De Vigan är rädd för att bli frisk, ”klamrar sig fast vid sjukdomen som vore den det enda möjliga sättet att leva på. Hon har ingen annan identitet…”.
”Nattetid är Lanor [hennes monster] starkare än sonden, hon gnager, hon suger i sig, hon slukar allt. […] …smyger efter henne, övertygar henne om att hon är sorgligt misslyckad, att hon oundvikligen kommer att få ett återfall”. De Vigan skriver vackert och krasst, beskriver sina axlar som ispikar. Hon måste skriva om sig själv i tredje person; annars får hon inte ned orden.
Under sina tre månader på kliniken umgås de Vigan med andra anorektiker – de kallar sig själva för ”skelettklubben”. På kliniken är även missbrukare, magsårssjuka och patienter med andra slags ätstörningar inlagda. ”Du förstår ju att det i länder där det inte finns någon mat, där finns det inga sådana som du”, förebrås hon av en patient som inte drabbats av anorexi.
De Vigan hade sina skäl till att göra sig oåtkomlig genom svält – och skriver om skälen i sin bok. Hon berättar om vägen mot ett tillfrisknande. Det är en stark läsupplevelse.
Läs Dagar utan hunger!
Översättning: Maria Bodner Gröön
bokologen.se 