Det är våren 1961 och Berlinmuren är ännu inte byggd. Elisabeths bror Uli planerar att fly från Öst- till Västtyskland och Elisabeth har två dygn på sig att få honom att stanna. Hon har redan förlorat sin storebror Konrad till väst, står inte ut med att förlora Uli.
Storebrodern Konrads distansering är både fysisk och mental; han klankar ned på Elisabeths klädsel (den anses omodern i väst) och han visar ingen tacksamhet till öst som har betalat hans utbildning.
Elisabeth uppskattar östregimen; den köper hennes konst – möjliggör att hon kan leva på sitt konstnärsskap. Hon är övertygad socialist och inte bitter över att morfaderns skofabrik upptogs i statens ägo.
Elisabeth menar dock att ”vi” i Östtyskland misstror varandra alltför lätt och att ”vi” borde känna tillit, inte ange en person pga att den är skeptisk (inte samma sak som att vara fientlig). Den angivne stämplas som ”opålitlig” av staten, portas från vissa utbildningar och yrken. En orättvis konsekvens.
Läs Syskonen! Det är intressant att följa syskonens meningsskiljaktigheter romanen igenom.
Birgitte Reimann (1933-1973) var en firad författare i Östtyskland när denna roman kom ut starkt censurerad 1963. I denna svenska översättning från 2024 av Jesper Festin finns de tidigare borttagna delarna med. Jag blir nyfiken på skillnaden mellan upplagorna och får väl läsa den första upplagan på tyska…
bokologen.se 