Snön faller över Sydkorea. Den faller under massakrerna 1948-1949, under flykt, under efterforskningar på 2010-talet. Snön ömsom döljer ömsom framhäver och människorna förhåller sig till den.
Snöflingor beskrivs små, men perspektivet töjs: ”Om avståndet mellan molnet och jordytan var oändligt skulle även snöflingan kunna bli oändligt stor, men för det mesta faller den inte längre än i en timme,” skriver Kang (s.77). Växlingar mellan mikro- och makroperspektiv skapar svindel.
Kang beskriver snön sett från ett flygplansfönster – snö ”som ett långt blänkande bälte av vita fåglar som sveper fram över havet” (s.48). Hon beskriver ett hav som spolar bort tusentals lik från stranden, en gruva till bredden fylld med skelett…
På 2010-talet har huvudpersonen Gyeongha mardrömmar om massakrer hon inte bevittnat men skrivit om i sin roman. Hennes vän konstnären Inseon är i färd med att skapa en installation till minne av massakerna, men skadar sig på verktyget – hamnar på sjukhus.
Gyeongha kommer till undsättning, åker till Inseons hemö Jeju, där en tiondel av befolkningen (30 000 personer) mördades i massakrer 1948-49. Inseons mor undkom massakrerna men fängslades, fick tortyrskador liknande Inseons olycksskador. Modern är dement men minns fragment från fångenskapen.
Läs Jag tar inte farväl – om människor som minns, som inte tar farväl!
Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park
bokologen.se 