En gripande monolog med Shanti Roney på Scalateatern i Stockholm om en pojkes röriga uppväxt med olika pappor på 1980-1990-talet baserad på Andrev Waldens Jävla karlar.
Scenrummet är enkelt och består av gröna dörrar i olika storlekar med handtagen satta alldeles för högt upp, något som speglar barnets situation – det ser handtaget men kan inte öppna dörren, är hjälplöst och beroende av andra. Jag gillar synvillan som uppstår när Shanti äntrar scenen – han ser rörande liten ut i förhållande till handtagets höjd.
Detta gröna scenrum är som en green screen att projicera sina inre bilder på. Dessa blir tydliga som i en film tack vare Waldens målande språk vilket har bevarats intakt i monologen.
Shanti bär pojkens röst som en sista droppe vatten och med kroppsspråk och ett par stolar får han mig att ta pojken på fullaste allvar. Han finns.
Skickligt växlar Shanti i rollen mellan pojken och de olika jävla karlarna samt berättelsens andra karaktärer. Min favoritväxling är när pojken konverserar med sin lillasyster; det är en konversation präglad av värme, skratt åt deras gemensamma elände och den innebär sammansvärjning/överlevnad.
Berättelsen i monologen är mörk men balanseras och blir hanterbar av konversationer mellan syster och bror, pojke och mor eller en bilsemester till Tyskland UTAN jävla karlar.
Mitt sällskap på föreställningen har inte läst romanen och förstår inte varför jag kunde skratta så hysteriskt när jag läste den; monologen är inte SÅ rolig (även om den har komiska inslag). De tycker att monologen i huvudsak är gripande. Humor är subjektivt, men jag upplever också att regissören har valt ut de mörka delarna ur romanen framför de ljusa:
I monologen saknar jag att se mer av pappa Prästen, eftersom han bara fladdrar förbi som hastigast i egenskap av pengagris, när han egentligen var så mycket mer för pojken. Även pappa Konstnären kunde ha hållits kvar längre (han är rolig) och pappa Kanotisten kunde ha nyanserats mer (i romanen krävde han faktiskt halva pojkens sommarjobbslön och var i övrigt ofta passivt aggressiv…).
I monologen framgår heller inte hur mycket vännen Cyklopens pappa betydde för pojken, att denne tog honom under sina vingar och förlät honom när han gjort något fruktansvärt. Det nämns heller ingenting om pojkens mors bakgrund, att hennes styvfar slog henne.
Summa summarum hade regissören kunnat fokusera på de jävla (men även vettiga) karlarna på bekostnad av t.ex. pojkens sexuella uppvaknande som är lite apart från ämnet jävla karlar (när man måste vara ekonomisk med tiden). Jag tycker att regissören lyckas utmärkt med att gestalta pappa Växtmagikern och pappa Tjuven.
Gå och se Jävla karlar på Scalateatern i vår! Mitt sällskap på fyra personer älskade alla pjäsen – på olika sätt och grunder. Egentligen ska jag inte jämföra pjäs med roman; pjäsen står på egna ben, men det är ju svårt att låta bli.
bokologen.se 