”…han var väl lite självupptagen men det var ändå bättre än att sitta hemma. Det var något att berätta, och jag behövde fler historier, både om sex och om droger…”, förklarar berättarjaget anledningen till att hon hängde med en äldre kille när hon var 15 år. Tio år senare möts de igen – på hennes jobb.
Det är plågsamt, men jag följer ändå förloppet – jag vill veta hur det slutar. Berättarjaget konstaterar att ”Gud har humor” och hon bärs genom livet av en gudstro, så även under återföreningen med killen: ”Gud jag vet att du har skapat det här ansiktet [killens] också. Men hur tänkte du egentligen?”.
Dahl skriver vackert och poetiskt om det fula, gör det hanterbart. Läs Allt har sin tid! En novell som ger katharsis.
bokologen.se 