En verklighetsbaserad pjäs om amerikanskan Lisa Montgomery som 2004 mördade en höggravid kvinna och kidnappade barnet. Lisa dömdes till dödsstraff vilket verkställdes 2021. Pjäsen skildrar hennes sista tid i livet.
Scenen är hennes cell. Där finns ett par enkla stolar, inget mer, och i den svarta kulissen finns ett snitt varifrån ljus strömmar (ett badrum dit hon försvinner in då och då). Hon förflyttar sig oberäkneligt på scenen, kommer mycket nära publiken, står på samma golv som den, öga mot öga.
Skådespelaren Annika Hallin håller Lisas monolog, växlar mellan ohyggliga och ”ljusa” minnen. När något ohyggligt når sin kulmen bryts det av något ljust vilket gör hennes berättelse hanterbar.
Det blir tydligt att Lisa är trasig (psykiskt sjuk) och hennes dödsstraff är lika absurt som hennes sjuka handlingar. Lisa funderar över hur många som ska komma och titta när hon avrättas och om hon får ha egna kläder på sig i kistan. Hallins monolog skär i hjärtat. Slutet ger rysningar.
Jag märker hur mycket jag gillar monologer; det är behagligt att lyssna till en röst istället för många och Hallin återger skickligt samtal – de spelas upp för min inre syn.
Jag tycker om små scener som skapar fysisk närhet mellan skådespelare och publik. Här är det endast två rader stolar kring scenens tre sidor. Jag gillar att det är en enaktare utan paus; pauser stör magin..
I bakgrunden spelas emellanåt amerikansk radio och förankrar både Lisa och publik i tid och rum, förtydligar att detta händer i modern tid i ett land där livet pågår parallellt med att dödsdomar verkställs.
Se En liten roman! En utmanande pjäs som inte gör mig till dödsstraffsförespråkare.
Pjäsen är en dramatisering av Lars Noréns sista roman En liten roman som gavs ut postumt 2024.
bokologen.se 