Huvudpersonen har suttit inspärrad i en bur tillsammans med 39 andra kvinnor så länge hon kan minnas. De vaktas av män som aldrig pratar med dem eller med varandra. Huvudpersonen kallas av de andra kvinnorna för ”den lilla” eftersom hon är yngst (<20 år). Hon minns bara buren, medan de andra har minnen av ett annat liv med yrke och familj.
”När jag skriver de här raderna är min berättelse avslutad”, skriver huvudpersonen i bokens början. Därefter följer en lång tillbakablick där det mesta är ovisst (Är de på jorden eller på en annan planet?).
Först fick jag vibbar av Margaret Atwoods Tjänstekvinnans berättelse för att sedan växla mellan en känsla av skapelseberättelse och känslan i Madelene Haushofers Väggen. En riktig läsresa.
Jag tror att Jag som aldrig känt en man skulle bli en bra film; Harpman har en spännande historia att berätta. Dock skulle man behöva utveckla de endimensionella karaktärerna (en är upprorisk, en annan är gammal…).
Läs Jag som aldrig känt en man! En spännande och tänkvärd roman.
Övers. Katja Waldén
bokologen.se 