Den turkiske nobelpristagarens självbiografiska barndomsberättelse om när hans pappa gick i exil på 60-talet. Det börjar med att Orhan och hans bror är på fotbollsmatch med pappan, som träffar på en gammal vän, varpå pappan plötsligt vill gå hem mitt i matchen.
I bakgrunden, medan barnen byter filmstjärnebilder med varandra och oroar sig för vaccinationer, pågår pappans flyktförberedelser och mammans samt andra vuxnas hantering av detta. Jag ser klart ur Orhans perspektiv samtidigt som jag registrerar informationen som går över hans huvud och jag blir ”allvetande”, trots förstapersonsperspektivet. Detta trick kan förklara varför författaren fick nobelpris i litteratur 2006. Tack vare denna novell vill jag läsa mer av honom.
”’Kom”, sa hon [mor] utan att ta blicken från fönstret. Jag ställde mig i tomrummet mellan min mor och fönstret, som om det vore gjort för mig. Jag lutade mig mot henne och tittade liksom hon ut mot torget. Mor lade sin hand mot mitt huvud och smekte långsamt mitt hår. ’”Du såg väl att pappa kom hem idag?”’ viskade hon”, skriver författaren. Att titta ut genom fönster är något karaktärerna gör regelbundet genom hela boken. Ibland bankas det på fönstren också.
Läs Att titta ut genom fönstret (Andra färger, 2010)! En vacker och subtilt skrämmande barndomsskildring.
Övers. Mats Müllern (2010)
bokologen.se 