Jagberättaren Jolly och hennes syster Peggy växer upp som fosterbarn hos en eljest familj i en by i Skåne på 1970-80-talet.
Byn saknar namn, men omkringliggande städer nämns vid verkliga namn. Woolf skriver om en författarinna som levde och verkade i byn på 1800-talet, men utan att uppge hennes namn. Efter många sidor förstår jag vilken ökänd by det rör sig om.
Byn beskrivs som en ond dröm. Den befolkas av karaktärer som ”Kuken i backen”, ”Patt-Peggy”, pedofiler och pervon. Flickorna lever farligt.
Wolff låter sina karaktärer säga sanningar, t.ex predikar prästen i byn att ”sorg mycket sällan tar de uttryck man förväntar sig. Verkliga offer beter sig inte som offer. De kommer på fanskap. De skrattar när de borde gråta, de reser sig och slåss när de borde gå under av sorg. Man blir alltid besviken på offer. För sanningen är den att människor går sönder, och sen går de ut och sprider sin trasighet över världen” (s.29).
Det finns många offer i Wolffs roman – många som kommer på fanskap. Mycket händer, men det är välunderbyggt – och rimligt; byn har sina egna lagar, något som blir tydligt när den får besök av folk utifrån.
Wolff håller läsarna nära sig genom att regelbundet tilltala dem: ”Nu kanske ni tänker att vilken jävla by, alltså, vilken jävla håla, hur kan man bo där? (s.154).
Saken är den att det finns jävla städer också, vilket gör sig påmint när bybor hälsar på stadsbor. Wolff beskriver mötena över dessa gränser med humor: ”Mingla skulle hon [en bybo] göra sitt bästa för att klara av […] men sen fick det vara stopp på apekonsterna”. En annan minglande bybo ser ut som ett räddhågset marsvin i ansiktet (s.230). Jag blir full i skratt av Wolffs vilda bildspråk.
Läs Liken vi begravde! En fantastisk roman!
bokologen.se 