För Aase Berg är hennes hund alltings mått. Texten igenom mäter hon sin hund med världen: Hennes hund fångar flugor likt en anorektiker låtsas äta. Hon jämför sin hunds fångenskap med kvinnan i bunkern som en läkare höll fången. Läkaren rastade kvinnans hund, men kvinnan fick inte lämna bunkern (dock hade hon tillgång till toalett)!
Hundar är kommunister, enligt Aase Berg. ”Den naturliga ledaren är den som är tryggast i rummet”, skriver hon och syftar på både hundar och människor oberoende politisk färg. Tänkvärt!
Jag och Aase Berg har inte samma smak. Hon ogillar Tomas Tranströmers dikt ”det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar ’jag är inte tom, jag är öppen’”, medan jag gillar den skarpt. ”Ja, säg det [Tranströmers ord] till en deprimerad person”, ironiserar hon och tolkar ”öppen” som ett ohederligt ”allt kommer att bli bra”. Kanske betyder ”öppen” att något inte är vad det ser ut att vara, ett missförstånd – eller något annat.
Jag blir provocerad av Aase Bergs bok; författaren tilltalar läsaren som om det vore självklart att den delar hennes åsikter. Hon skriver att ödmjukhet ”ligger farligt nära lismandet, och ingen gillar en mesig rövslickare”.
Aase Bergs humor når mig inte – den är på andras bekostnad. Hon använder nedlåtande ord om funktionsnedsatta (m-ordet), prostituerade (kvinnan i bunkern kallas ”lyxhora”), anorektiker (”systrarna i Jägarläget”).
Det skulle kanske vara okej om hon samtidigt smädade sig själv, men det gör hon inte. Jag kokar men läser vidare i hopp om att polletten ska trilla ned.
bokologen.se 