”Han kröp på alla fyra. Blodet rann från hans näsa ner på golvet. Droppade på den äkta mattan, sölade ner hans kläder. Man hade kunnat tro att någon knäckt näsan på honom. En rak höger. Så var det inte. Det var kokainet som knäckt den”. Så börjar Katerina Janouchs autofiktiva berättelse om Marisa som är gift med en missbrukare. Janouch beskriver därefter allt från början – hur Marisa och Rickard en gång träffades, flyttade ihop, skaffade barn, samtidigt som missbruket accelererade.
Det är en tänkvärd läsning. Han hade redan problem när de träffades men hon valde att bortse från dem. Hon var medberoende. Utifrån ser det absurt ut – inifrån finns den medberoendes logik (magiskt tänkande).
Missbruket tar fram fula sidor hos den medberoende, gör henne till en bov i dramat (”Mamma du är galen! Du är en ondskans drottning!”).
Marisa retar sig på nyhetsrapporteringars frånvaro av upplysningar om drogpåverkan bakom brott och olyckor: Många som somnar i sängen med en cigarett i handen är påverkade, barn- och hustrumisshandlare likaså. De gånger alkohol nämns som en bidragande olycksfaktor är oftast i samband med att rattfyllon har kört ihjäl fotgängare (s.192). Också det tänkvärt.
Läs Anhörig! Starka scener ur ett dysfunktionellt äktenskap.
bokologen.se 