Antoine ligger hemma i sängen i Paris och läser en kriminalroman klockan 22:37 den 13 november 2015 när telefonen ringer: Attentat på Stade de France. Attentat på Bataclan där hans fru Hélène är på konsert denna kväll. Dygn av ovisshet följer:
”Ett antal ursinniga män har förkunnat sin dom med salvor från automatvapen. För oss är det för alltid. Men det vet vi inte än. Vi [Antoine och hans 17 månader gamla son] sjunger sånger vid läggdags. Vi intalar oss att hon ska komma in genom dörren till sovrummet och sjunga den sista versen med oss. Vi intalar oss att de kommer att ringa så småningom. Vi intalar oss att vi kommer att vakna så småningom. // Melvil [sonen] har somnat. Telefonen ringer. Det är Hélènes syster. // ”Antoine, jag är ledsen…”
Antoine är från och med nu ensam med sin son. Han undviker ”de neongula västarna” (stödpsykologerna), vill inte ha deras floskler . Han saknar Hélène för att hon är död. Hur hon dog spelar ingen roll, bara att hon är borta. ”Mitt hat får ni inte”, skriver han. I översättningen från franska (”Vous n’aurez pas ma haine”) förloras den kyliga artigheten i orden.
Leiris beskriver sin vandring mellan bårhus, dagis, begravningsbyrå, café med en vän som överlevt Bataclan, kyrkogård. Det är en tung men viktig läsning. Vad ska man göra av sin sorg?
Läs Mitt hat får ni inte!
Övers. Thomas Andersson
bokologen.se 