Eva, Magdalena, Maria, Anna – fyra identiteter i fyra olika livsskeenden: ett barn på 1950-talet, en ung vuxen på 1970-talet, en medelålders kvinna samt en äldre kvinna på 2030-talet.
Dessa fyra berättelser har vaga kopplingar till varandra (ingen identitet minns/reflekterar över någon av de tidigare) men karaktären Eva är döpt till Magdalena och vid sin konfirmation väljer hon till namnen Maria Anna. Symboliskt skulle det kunna betyda att i unga år väljer man inte sin identitet: Eva är pappas flicka trots att pappan är familjens tyrann och Magdalena lever i destruktiva kärleksrelationer.
När man är äldre väljer man vem man vill vara: Maria lever i harmoni med sin sällskapsrobot och Anna trivs i sitt eget sällskap. Det är intressant med mönster; de påverkas av rådande samhällsnormer (i en annan tid hade Maria varit utan sin robot).
Ramberättelsen är Marias i första person och de andra berättelserna är skrivna i tredje person och berättaren är allvetande. Berättelserna är samtalsdrivna; mycket sker i samtalen. Allzéns språk är drivet, rakt på sak, skrivet med säker hand:
”Det tar inte mer än ett ögonblick att rasera ett liv. Hur många år har det tagit att bygga upp det? Sju? Snart åtta raserade år. […] – Ledsen men jag har åkt på magsjuka. Jag kan inte prata, måste stanna hemma” (s.125).
I citatet ovan är en karaktär sviken och hennes identitet har skadats svårt. Genom att ljuga/spela rollen som magsjuk kan hon ge sig själv tid att läka/ skaffa sig en ny identitet.
Läs E.m.m.a. Bortom ramarna! Tänkvärt om hur långt man når i sitt spelande av olika roller.
Tack Teresa Allzén för att jag fick läsa 🙏
bokologen.se 