Handlar om en ”våran pojke” som mördare, men det finns också en annan ”våran pojke” som är offer. Båda pojkarna är produkter av samhället och således ”våra pojkar”.
Våran pojke mördaren växer upp i radhus med mor, far och bror i början av 2000-talet. Han har kompisar som både har det bättre och sämre än han har. På gymnasiet splittras kompisarna och våran pojke blir ensam och livet känns meningslöst: ”I wanna know what love is. And I want you to kill me”, parafraserar han en 80-talshit innan han skrider till verket och dödar någon. Hans önskade förlängda självmord uteblir dock (han blir inte skjuten av polisen).
Yvesand skriver i jag-form, går in för att skildra mördarens inre liv. Jag har dålig erfarenhet av mördarbekännelser (ofta infrias den stereotypa bilden av en mördare ((med mjukisbyxor och konstant sjuka tankar)) vilket gör det ointressant). Så blir det inte i Våran pojke.
Parallellt med mördarens berättelse berättas en ung kvinnas historia i jag-form. Jag oroar mig för att hennes vägar ska korsas med mördarens – eller för vad hennes Glenn kan hitta på. Hennes namn Jonna liknar mördarens namn Johan. Representerar hon ”våran flicka”?
Det presenteras olika versioner av Jonnas liv: ibland är hon sambo med Jocke, ibland ensamstående med barnet Jocke, ibland nybliven förälder tillsammans med Glenn, ibland matte till hunden Jocke och hussen är Glenn…Kvinnor mördar enligt statistiken mer sällan människor som är okända för dem än vad män gör – och oftare är kvinnor offer än förövare.
Romanens slut ger gåshud; det är vackert skrivet om det oundvikliga.
Läs Våran pojke! En tänkvärd roman om våra människor.
bokologen.se 