”Klänningen spänner över ryggen och höfterna. Jag blir större, ändå tystnar jag!” berättar huvudpersonen som är en flicka i den tidiga tonåren (s.32). Onkel (pappan) tiger och Bübin (mamman) ser henne inte – hon ser endast Ungen, sin ögonsten.
Ungen är efterhängsen huvudpersonen, som dock springer ifrån den; växandet har gjort henne hård och tom. Hon har börjat blöda, blir inte av med blodet, ”torkar bort blodet i skrevet med ett blad” (s. 50), men en dag är hon plötsligt torr – ”som om all denna hårdhet bundit upp blodet och hejdat det” (s. 56).
Texten är poetisk och tolkas som en dikt. Jag tolkar att det pågår en kamp mellan huvudpersonen och Ungen/barnet hon en gång var. Kampen är våldsam och konsekvenslös så som i drömmen. Barndomens landskap skakar, rasar och ryker. Huvudpersonens föräldrar ser ingenting.
”Käre Onkel! /Kära Bübin – / Det är nu en stor skog mellan oss […] Eder – Kindchen.” (s.83) vädjar huvudpersonen i ett brev till dem. Inget svar.
Romanen inleds med ett citat av Alice i Alice i Underlandet av Lewis Carroll: ”Jag undrar så vad som kan ha HÄNT med mej? På den tiden när jag läste sagor trodde jag att sånt aldrig hände och nu har jag hamnat mitt i det. Det borde skrivas en bok om mig, borde det”. Kanske har tanken någon gång slagit en själv: Man har ett behov av att berätta – om man berättar är man mindre ensam (om någon lyssnar).
Fotografiet på bokens omslag är taget av Lewis Carroll på 1800-talet. Han fotograferade flitigt unga flickor i sin bekantskapskrets.
Läs Bübins unge! En suggestiv och vacker uppväxtskildring.
