En omskakande berättelse om människor i Sverige anno nära nu:
Filip är professor, anklagas för att vara vänsterextrem när han avråder från ändringar i grundlagen. Robert, högerextrem, är hjärnan bakom en tyst och lyckad statskupp. En gång var de vänner (gick i samma gymnasieklass).
Moa flyttade som ung utomlands men när hon återvänder många år senare får hon sitt medborgarskap omprövat, varpå hon numera klassas som basmedborgare (mindervärdig medborgare).
Leo arbetar på Statskontoret under fruktansvärd hetta; det råder elbrist pga. obekräftad anledning. Istället för att ha medarbetarsamtal med chefen har han lojalitetsamtal som kan få medborgerliga följder.
Vera har ett specialuppdrag på Nationalarkivet långt ner under jord och är borta från man och barn i långa perioder (hissen upp är olåst, men säkerhetsrutinerna rigorösa). Hennes familj privilegieras dock, bor i våning på Strandvägen.
Veras berättelse berör mig mest; den skrivs ur ett nära jag-perspektiv. Leos berättelse berättas i tredje person och blir mer distanserad. Veras och Leos perspektiv växlas romanen igenom, växlar mellan varmt och kallt.
Romanen utspelas i en stockholmsmiljö som vid första anblick ter sig oförändrad samtidens: Man fikar på Vetekatten, promenerar längs Årstaviken och demonstrerar på Sergelstorg. Under ytan pågår ekonomiskt våld mot samhällsbärande institutioner och Sveriges säkerhet ombesörjs av privat aktör.
Romanen är trovärdig; den bygger på samtida tendenser och historia. Det refereras till forna diktatorer, bl.a. Nordkoreas grundare Kim II Sung som predikade att ”Precis allt är möjligt – om bara folket vill och är tillräckligt beslutsamt.” Ansvar och eventuella misslyckanden projiceras på folket.
Läs Omsorg och sadism – en framtidsroman om samtiden (2026) av Christian Munthe!
Tack för rec.ex Thorén&Lindskog!
