Det är galet men ändå rimligt; kvinnans väntan på älskaren som kommer och går för att kanske inte återvända. Bristen på info gör att hon hålls kvar i denna väntan. Hon håller inte på att bli galen - det är bristen på info som gör att hon fantiserar och blir vidskeplig. De vita fläckarna måste fyllas.
Man får veta mycket lite om mannen och inges känslan av att författaren vet lika lite som oss, att hon berättar allt vad hon vet.
Först är kvinnan uppslukad av passionen och sedan främmande. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp", konstaterar kvinnan sakligt om sinnenas tid/passionen som upptagit henne i månader.
Passion simple är titeln på franska. Direktöversatt ”enkel passion”. Att passionen är som en förkylning alla har någongång:”Äh, det är bara en enkel passion”.
… eller så anspelar det på en högtidlig/litterär passion, likt skriftspråket passé simple, som endast används i skönlitteraturen. Menas det att sådana passioner är litterära och inte existerar i verkligheten?
…eller så anspelar man på att det är en envägspassion, att det är passion för henne men inte för honom? En passion utan retur?
Fråga bokologen 
En tanke på “Sinnenas tid (1993) av Annie Ernaux”